Klockan ringde mitt i natten (2.45…) på långfredagen i flera Gråbohem. Nittio minuter senare möttes tjugo förväntansfulla och pirriga resenärer i olika åldrar på Landvetter för vidare färd via München till Bukarest.
Resan gick bra, men lite försenade var vi, nervösa att vi skulle missa bussen som skulle ta oss de 19 milen vidare till den lilla staden Medgidia – som vi då visste väldigt lite om, men som några dagar senare skulle ha fått en speciell plats i våra hjärtan.
Det var innan vi lärt oss att i Rumänien rullar bussen när alla har kommit, inte efter ett klockslag som i Sverige… En första kulturkrock, som skulle följas av många fler; som vildhundar på gatorna – egentligen tama och mycket fredliga hundar som betedde sig ungefär som våra utekatter i Sverige. Den handlingsförlamning som präglade många människor efter kommunismens fall – när ingen längre beordrar dig att göra något och du saknar egen förmåga att ta initiativ.
Dessutom nöden, misären, fattigdomen och klyftorna. Lyxvillor låg vägg i vägg med trasiga skjul där familjer på sex till åtta personer bodde i ett enda litet rum. På gatorna samsades splitternya bilar med hästar som drog skrangliga vagnar efter sig. Det hade varit lätt att förlamas av de enorma behoven, så det gällde att hålla fokus på vad vi faktiskt kunde bidra med.
Under flera månader hade vi förberett oss genom att öva på rumänska, träna in drama, sånger och mycket mer. Vi hade samlat in pengar, underkläder, musikinstrument och pysselmaterial. Ändå var det svårt att veta vad vi skulle möta när vi väl var på plats, och vårt ledord var flexibilitet, vilket visade sig vara mycket användbart.
Vi besökte en organisation som heter Stepping Stone Missions och en församling som heter Biserica Betleem, på svenska Betlehemskyrkan, samt flera bykyrkor som grundats för att kunna betjäna människorna i byarna runt Medgidia.
Vi arbetade från tidig morgon till sen kväll med allt möjligt praktiskt, bland annat målade vi hela centret invändigt i en härlig turkosblå färg, vi satte potatis och lök som ska bli ett välbehövligt tillskott till deras omfattande matprogram och framförallt deltog vi i olika barnsamlingar på centrat och i bykyrkorna.
En dag bjöd vi in tonårstjejer och deras mammor till en lunch med ett seminarium om hur man kan undvika att falla offer för trafficking, något som många av de här tjejerna riskerar att hamna i.
Morgon, middag och kväll fick vi sätta oss vid dukade bord och njuta av mat tillagad av volontärer från kyrkan – vilken nåd! De barn som besöker centret får frukost, lunch, läxhjälp och mycket kärlek. Varje vecka får de en dusch och rentvättade kläder. Deras familjer får regelbundet hembesök och vi hade förmånen att få följa med vid dessa besök.
Ett par vackra ögon glittrar busigt mot mig, alldeles klara i ett i övrigt extremt smutsigt ansikte och det är kärlek vid första ögonkastet. Vi sitter elva personer i ett rum på ca 12 kvadratmeter som utgör en stor familjs hela bostad. Det ligger mattor på det ojämna golvet och en stor fläck i taket vittnar om en vattenskada som behöver åtgärdas. Innerdörren saknar flera brädor och på golvet ligger glas från den trasiga ytterdörren.
Misären är outhärdlig, men jag väljer att fokusera på det fina; barnens glada stojande och kvinnornas gästfrihet – det är inte självklart att bli inbjuden i ett hem och jag är tacksam för förtroendet. Vi sjunger och busar med barnen och ber för familjen och det känns som om himlen öppnar sig.
Det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva om, detta är bara en liten glimt. Vill du veta mer om vår resa så kika in på vår blogg. Du är också varmt välkommen till Missionskyrkan på söndag klockan 11:00, då hela gudstjänsten kommer att handla om resan till Rumänien.
Vi vill rikta ett stort tack till Missionskyrkan och Equmenia i Gråbo och på riksplanet för ekonomiskt bidrag, medarbetarna i Medgidia för att ni visade med era liv hur man kan vara Jesu händer och fötter på Jorden samt varandra för att alla gjorde sitt yttersta och höll humöret uppe. Sist och mest av allt, ett oändligt stort tack till den Gud vi tror på för att vi fått vara med om denna resa som skakat om oss på så många sätt!
Till dig som läst vill jag säga; om du funderar på att åka på en volontärresa – fundera inte bara, utan gör det! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och när du ger av dig själv för att hjälpa andra, får du så mycket tillbaka. Gud välsigne dig!
Rumäniengruppen
genom Gunilla Lindell
Foto: Gunilla Lindell
