”Vad skulle ni säga om att flytta till Shanghai?”, säger min man Nicklas en dag vid köksbordet.

”Ja!”, ropar våra döttrar Ebba och Frida. ”När åker vi?”
”Aldrig i livet!”, utropar jag. ”Vem ska ta hand om våra katter, hade du tänkt?. Eller våra föräldrar? Tänk om nåt händer dem? De börjar ju bli gamla.”

Shanghai (Foto: Camilla Raask)Ja, ett spännande erbjudande om att flytta utomlands var alltså inte helt enkelt för mig, men efter några dagars tänkande och googlande efter information om denna stad insåg även jag att detta var en möjlighet vi inte kunde tacka nej till.

Så efter mycket praktiskt fixande av tjänstledighetsansökan, uppsägning av diverse abonnemang, hälsoundersökningar, tandläkarbesök, vaccinationer, uthyrning av hus, en mängd papper som skulle fyllas i, packande och så till slut utskrivning från det svenska systemet så gav vi oss iväg. Det var den 23 augusti 2014. Vi gav oss av med våra tolv resväskor. Resten skulle komma med flygfrakt några månader senare.

Helt ärligt får jag nog erkänna att den sista tiden i Sverige vara fylld av ångestattacker. Hjälp, vad var det vi höll på att göra? Flytta till Kina? En helt annorlunda kultur. Hur ska vi klara av att leva med massor av kineser runt oss hela dagarna? De tänker ju inte alls som oss västerlänningar.

Inte blev det lättare när vi landade i Shanghai dagen efter och världens, för oss i alla fall, största åskoväder drog över stan. ”Är det så här det kommer bli nu?”

Men efter att ha sett vårt nya boende och dessutom fått åka tre turer till IKEA under samma vecka började allt så smått kännas mer och mer som hemma. Barnen började sin nya, engelska skola och mannen drog till sitt nya jobb. Kvar var jag. Då kom ångesten igen. Vad ska jag göra? Jag hade ju inga måsten längre, ingen som förväntade sig att jag skulle dyka upp varje dag. Jag hade mitt i livet fått möjligheten till att bara göra vad jag ville. Men hur pausar man från sitt vanliga liv, som är så fyllt av jobb och aktiviteter? Det skulle jag helt enkelt bli tvungen att öva på nu.

I Shanghai har nästan alla så kallade expatriots en hushållerska, ayi. Givetvis gjorde vi som nästan alla andra och skaffade en vi också, vilket fortfarande innebär att jag inte ens behöver städa, tvätta, stryka eller laga mat. Vilken lyx! Kan man ta med sig henne när man flyttar hem?

Nu, så här ett och ett halvt år senare, vet jag inte riktigt vad jag gjorde de där första veckorna, förutom att fixa med huset. Men allteftersom tiden har gått har jag hittat nya, roliga och spännande saker att fylla dagarna med. Här finns det hur många ”hemmafruar” som helst att umgås med. Bara i området där vi bor finns ca 50 svenska familjer. Sen har vi alla andra nationaliteter utöver det. Jag som nästan aldrig har hållit i ett tennisracket innan började direkt att ta tennislektioner. Jag är engagerad i olika kör och musikprojekt, vilket så klart är jättekul! Jag besöker också ett barnhem varje vecka. Det ger mig otroligt mycket.

Och som inledningen avslöjar så är det onekligen en bubbla vi lever i under några år, där det känns som vi har tagit ett steg ut ur vårt egentliga liv, i Sverige, i Gråbo, i verkligheten.

Fast just nu är detta vår verklighet och vad det kan innebära kommer jag berätta mer om framöver.

Camilla Raask

Camilla Raask

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here