Det får bli som det blir och det blir perfekt

Snart är den här. Dagen då barnen ska sjunga ”Den blomstertid nu kommer” iklädda nyinköpta finklänningar och med barfotafötter i ”ta tre betala för två-sandaler”. Håret ska lukta Timotejschampo och magarna vara fyllda med förväntansfjärilar. Solen ska le sitt största leende och hemma väntar solvarma jordgubbar med vaniljglass och varsitt sommarlovspaket med lockiga paketsnören. Mamman och pappan ska stå på skolgården med tårfyllda ögon och minnas sina egna barndomssomrar som varade i evigheter och där solen alltid sken. I sina nervositetssvettiga händer ska barnen hålla nyplockade blommor till fröken; smörblommor, syrener och en och en annan viol.

Så ska det vara.

Så snart är den här. Skolavslutningen. Mamman rusar in och ut i olika affärer. På Solkatten, Allum och Nordstan. I handen har hon en tummad inköpslista och i mobilen en fullspäckad att göra-lista. Barnen har nogsamt gett mamman instruktioner om den perfekta skolavslutningsklänningen. Den ska vara vit eller möjligtvis babyrosa. Huruvida den är praktisk eller kommer att användas vid fler tillfällen är inte så viktigt. Bara den är perfekt. Finskorna ska helst vara guldfärgade eller möjligtvis vita och håret ska prydas med ett blommigt diadem. Tre döttrar. Tre olika önskemål. Tre olika drömmar om hur det ska vara.

Mamman trängs med andra mammor och pappor med lika tokiga blickar och med lika långa listor. Presenter till fröknarna (och magistrarna också såklart), de rödaste jordgubbarna och den krämigaste glassen. Dessa listor ska bockas av samtidigt som semestern ska planeras, midsommar ska styras upp (kanske klänningarna kan användas även då?), studentmottagningar ska besökas och sommaravslutningen på jobbet ska firas. Detta görs strax efter att barnens utvecklingssamtal är avklarade, fritidsysselsättningarna är avslutade för terminen (gärna med medhavd picknick-korg) och försommarträdgården är fixad där hemma (vem vill inte ha hemmaodlad sallad på midsommarbordet?).

Dagen är snart här. Och mamman börjar känna sig mer och mer som den trötta disktrasan som hänger över kranen i köket. Lite lätt illaluktande och sliten. Salladen har inte ens börjat gro i pallkragen. Jordgubbarna var slut i affären så det fick bli frysta istället. Vaniljglassen är uppäten eftersom mamman inte kunde låta bli att smaka (bara liiite…) då hon var så trött i benen efter allt springande in och ut i affärerna. Men de perfekta klänningarna hänger på varsin galge i barnens rum iallafall.

– Du vill verkligen att det ska bli bra för oss mamma, säger dottern.
– Mmmmm, svarar mamman trött.

Någongång då kommer mamman på att det faktsikt inte spelar så stor roll om det blir som det ska vara. Det blir som det blir.

Om det blir som det blir gör det ingenting om regnet öser ner, klänningen får en gräsfläck innan ”Idas sommarvisa” eller om nervositetsfjärilarna rymmer ut ur magen och barnen får ett hysteriskt skrattanfall under rektorns tal. Om det blir som det blir kan mamman och pappan bjuda barnen på glasspinne från Gulf istället för att armbåga sig fram till de finaste jordgubbarna.

Snart är den här. Dagen då barnen ska sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. De kommer förhoppningsvis att minnas den dagen med glädje när de blir stora och får egna barn. Och de kommer att minnas sin mamma som sa ”Det får bli som det blir och det blir perfekt” och inte en disktrasemamma. Det får bli som det blir. För nu kommer den snart. Blomstertiden.

Erica Lektonius

Foto: Cavell L. Blood