– Ni är de dåligaste föräldrarna i hela världen!
– Ni är sååååå elaka!
En arg klagokör hörs från våningssängen inne i barnrummet. Två 8-åringar är mycket upprörda över att deras mamma och pappa (jag och min man) bestämt att de ska gå och lägga sig. Klockan är långt efter läggdags och 8-åringarna är så trötta att ögonen går i kors och de är tvungna att hoppa runt för att hålla sig vakna.Tvillingarna är rörande överens (för första gången idag) och jag kan inte låta bli att le en smula när jag hör hur de backar upp varandras argument som handlar om hur obotligt dumma vi är och hur oälskade de är eftersom alla andra i deras klass får vara vakna längre än de.
– Ni vet inte hur det känns att vara ett barn!
– Vi är inga småbarn längre!
– Nej, det är vi verkligen inte!
Så skönt att de har varandra tänker jag och blir förvånad över mitt egna lugn trots kvällskaoset i vårt röda radhus på Lekstorpsvägen.
När jag var fem år blev jag storasyster till en rosa liten skallig bebis som fick namnet Elin. Jag minns så väl hennes pyttesmå händer som slöt sig runt mitt pekfinger. Det var kärlek vid första ögonkastet trots att jag hade svårt att förstå varför min mammas dagbarn inte kunde fortsätta komma hem till oss och leka utan att mamma skulle vara föräldraledig. Den lilla skalliga bebisen växte och blev stor. Hon lärde sig sitta, krypa och gå. Hon lärde sig även att spela keyboard. Klockan sju på morgonen dessutom. När jag var en trött tonåring. Hon lånade mina kläder, smög på mig och min pojkvän och skulle göra allt precis likadant som jag. Vi bråkade, blev sams, skrattade och grät tillsammans. Ibland var jag en hemsk storasyster som retade henne för än det ena än det andra. Och ibland var hon en retsam lillasyster som gjorde allt för att få mig ur balans. Men trots allt har hon alltid funnits där för mig och jag för henne. Som den där dagen då vår pappa hastigt gick bort. Min syster var den enda i världen som kunde förstå hur det kändes. Hon gick ju igenom precis samma sak som jag. Systra mi.
– Sådana som ni borde inte få ha barn! fortsätter tvilling ett (hon som föddes 20 minuter före tvilling två) inne från barnrummet i radhuset.
– Nä, det borde ni verkligen inte! Eller ni borde åtminstone gå en kurs och få lära er å ta hand om barn! fyller tvilling två i.
Trots haglande anklagelser om uruselt föräldraskap från två av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv känner jag mig varm i mammahjärtat. Så länge ni har varandra kära döttrar får ni tycka att jag är den knäppaste mamman på jorden (men är man trött så tycker jag faktiskt att man ska sova…) Systra ni.
