I offentlig sektor använder tjänstemän och vi politiker begreppet ”brukare”. Vad vi menar är de människor som på olika sätt så att säga brukar de offentliga tjänsterna och den offentliga servicen. En äldre människa som får hjälp från hemtjänsten är till exempel brukare av äldreomsorg och en förälder med barn i förskolan är brukare av den.
Att vi behöver ord för att på ett enkelt sätt kunna prata om grupper av människor är inget konstigt. Smidigt är det dessutom att använda samma ord och begrepp i olika sammanhang och i hela landet. Vad jag vänder mig emot är ordet i sig. Brukare. Det känns distanserat och konstruerat (vilket det också är, det är Socialstyrelsen som har bestämt att ordet ska användas).
Jag kommer ihåg första gången jag hörde ordet brukare. Det var i början på 1990-talet och jag arbetade i en gruppbostad i Göteborg. En dag kom min chef och sa till oss som arbetade där, att i fortsättningen ska ni kalla dem som bor här för brukare. Hon sa att det kommit något slags direktiv om det, även om hon glömt varifrån.
Jaha, sa mina arbetskamrater och jag, och tänkte att det där går väl över. Vi hade fått andra direktiv tidigare, om vad vi skulle kalla dem som bodde i gruppbostaden, och det brukade inte bli så mycket av det. Och ett ord som brukare kunde väl bara inte överleva, tänkte vi. Men jo, ordet överlevde. Det finns fortfarande kvar och cementeras allt mer. Och jag tycker fortfarande illa om det och vill helst inte använda det. Men jag har inget bättre.
En del säger ”det spelar väl ingen roll vilket ord vi använder, det är ju bara ord”, men jag håller inte med. Jag tror att ord är viktiga och att det spelar roll vilka ord vi använder när vi talar om varandra.
Vad tycker ni? Spelar det någon roll vilka ord vi använder? Är ”brukare” ett bra ord? Om inte, har ni något bättre ord att föreslå.
Lill Jansson (fp)
Kommunalråd i Lerums kommun
lill.jansson@lerum.se
Bild: Billy Alexander
