I drygt fyra år läste jag på högskolan och universitetet. Ett helt år fördjupade jag mig i konfliktlösning, medling och konflikthantering. Jag lusläste allt om hur konflikter uppstår, vad som upprätthåller dem, får dem att trappas upp och hur man kan lösa dem. Jag skrev uppsats, essäer och tentor om konflikter på olika nivåer- i familjer, på arbetsplatser och mellan olika länder. Vi gjorde rollspel och jag fick lära mig hur man talar som en giraff (som stannar upp och reflekterar för att se vad det finns för känslor och behov bakom det aggressiva beteendet) och inte som en varg (som visar tänderna och reagerar invant och oreflekterade). Jag fick lära mig vikten av tålamod och aktivt lyssnande. En av modellerna som ofta användes för att diagnostisera var i konflikten parterna befann sig var Friedrich Glasls konflikttrappa. Denna trappa har jag nött tills jag kunde den utan och innan. Slitit mitt hår för att minnas till tentan och gnuggat mina geniknölar för att kunna applicera på olika konflikter.
Idag, knappt nio år senare, är jag mamma till tre barn och konflikttrappor, giraffer och vargar har fått en helt ny innebörd för mig. Må hända att jag är rustad till tänderna för att kunna lösa ett världskrig men inför mina döttrars syskonbråk står jag handfallen.
Ibland har jag funderat på om vi skulle kunna extraknäcka som väckarklocka för hela Gråbo. Eller vad sägs om ett argt stampande barn i radhustrappan klockan 6.30 på morgonen med en stressad gapande mamma (jag) på nedersta trappsteget ”Sluta bråka nu!!!”. Giraffen inom mig är som bortblåst och vargen är fullt upptagen med att få sin vilja igenom och barnen till fritids. Tålamodet är borttappat och jag vet knappt hur man stavar till aktivt lyssnande. Må hända att morgonkaffet kan få mig att vakna till en aning, men det får mig inte att ta ett djupt andetag och förstå att anledningen till dotterns stampande i trappan är frustration över att hennes syster (utan lov) lånat hennes nyaste nummer av Kamratposten.
Med andan i halsen lyckas jag dock få iväg barnen i tid och själv hinna med bussen till jobbet. Visserligen med omaka strumpor och utan att vi löst morgonens konflikt. Funderar på att skriva ”Mamma till tre döttrar (varav ett tvillingpar)” i mitt CV (trots den misslyckade medlingen) men bestämmer mig istället för att fråga grannen vilken tid de vill bli väckta dagen därpå. Inom mig tickar mitt stora giraffhjärta och tyst lovar jag mig själv för femtioelfte gången att aldrig mer låta som en varg.
Erica Lectonius
Foto: Deo Koe
