I början av mars förra året köpte vi en handgräsklippare. Ni vet en sådan där man drar framför sig fram och tillbaka på gräsmattan. Inte någon käck robotgräsklippare eller bensindriven fräsig sak, utan en hederlig gräsklippare av modell enkel och genuin. Tanken var att förena nytta med nöje. Hederligt kroppsarbete och trädgårdsarbete i ett liksom. Tidseffektivitet fast på ett annat sätt än vad kanske många andra moderna 2000-talsmänniskor tänker. Planen var också att vi för en gångs skull skulle ha en välklippt radhusgräsmatta. Inga grannar skulle kunna klaga på vår gräsmatta modell djungel eller sommaräng. Visserligen har det aldrig hänt här på Lekstorpsvägen. Däremot råkade vi ut för klagomål (med glimten i ögat) där vi bodde innan vilket resulterade att min man klippte gräsmattan med röjsåg. Det var en härlig syn för hela grannskapet (och lät en hel del också för den delen) men det är en annan historia.
När vi köpte vår handgräsklippare såg vi framför oss hur vi skulle sitta i vår välordnade trädgård långt in på hösten och njuta av nybryggt kaffe och wienerbröd. Efter kroppsarbetet då förstås. Grannar, förbipasserande och vänner skulle tänka ”wow, de där måste vara en lycklig familj som har en sådan grön gräsmatta”. För det är väl så man tänker…eller?
Nu i januari står solstolen fortfarande där och påminner mig om härliga soliga dagar i augusti. För att inte tala om poolen. Den får mig att minnas barnens totala glädje när de fick svalka sig i värmen. Fint att tänka på mitt i vintern med alla dess måsten och rutiner (däremot inte lika fint att titta på). Tyvärr hände något på vägen till den där perfekta gräsmattan. Jag minns dock inte riktigt vad men gissar att det var något annat som kändes viktigare. Kanske kan det ha varit mycket trevligare att sitta med yngsta dottern i knät och dricka morgonkaffet, att fundera över livets mening med den äldsta dottern eller bara ligga raklång i soffan med mannens tår kittlande i näsan (nytvättade förstås). Den avundsvärda gräsmattan förvandlades plötsligt från tät och väldoftande till en (hos oss välkänd) beigegrå sörja med stora grästovor i. Återigen inser jag att gräset fortfarande är grönare på andra sidan. Om än grön med lite snö på. Men jag är inte det minsta ledsen för det. Jag känner mig tacksam över mina kaffestunder med dottern och tycker att det är mysigt att ha en tå i näsan istället för att jaga något som ser ut som lycka (och en grön gräsmatta). För det är väl det som är meningen med livet? (…får höra vad min kloka 10-åring säger om det).
Erica Lektonius
