Trots att jag lär mig mycket av eleverna jag möter varje dag, tycker jag om att fördjupa mina kunskaper genom att läsa olika kurser och utbildningar.
På en av kurserna jag gått fick vi i uppgift att tjuvlyssna på andra människor. Det kunde vara på bussen, tåget, i matkön, på biblioteket eller något liknande. Jag tror inte att jag var själv om att tycka att detta var en något annorlunda uppgift.
Att tjuvlyssna på andra, det var något jag sedan barnsben fått lära mig att inte göra. Men en uppgift är en uppgift och jag har även fått lära mig att göra som jag blir tillsagd!
I mitt tjuvlyssnande skulle jag lyssna efter hur människor tar olika roller i ett samtal. Hur möttes personen som hade något att berätta? Hade alla parter lika del i samtalet eller vem förde/avgjorde vilket håll samtalet skulle ta?
Det jag reflekterade mycket över var att det i alla samtal verkar finnas en någon som faktiskt befinner sig utanför samtalet, fast man är där.
Den där någon gör försök att komma in i samtalet genom att börja ställa en fråga, men det finns någon starkare samtalsdeltagare som tar sats och tar sig förbi, vilket gör att någon tystnar.
Jag tror att det finns några av er som kan känna igen sig i detta oavsett om du är barn, ungdom eller vuxen. Jag vet att vi har många elever i skolan, som tillbringar mycket tid till att ta sats för att göra sin röst hörd. Som ofta får höra på sina utvecklingssamtal att ”Du måste vara mer aktiv i diskussionerna”. I dagens läroplan värdesätts förmågan att delta i samtal och föra diskussionerna framåt. Det räcker inte att kunna mycket, du behöver även kunna förmedla och använda dina kunskaper också.
Det där med att göra sin röst hörd är inte enbart ett skolrelaterat problem. Det finns många ute i vårt samhälle som kämpar för att bli hörda, vara en del av ett samtal eller ett sammanhang.
Så, vad vill jag egentligen säga med denna text? Jo, varje person är en enskild individ som besitter en personlighet. Att man är tyst innebär inte att man inte har något att säga. Det kanske bara är så att man är en lyssnare istället för en talare och dessa behövs ju också. För vem skulle annars lyssna till vad de som talar har att säga? Det kan också vara så att man tillhör gruppen talare som inte har bråttom, utan behöver lite tid på sig för att få det man vill säga att bli sagt.
Att lyssna till andra människor är en konst. En konst där det ofta behövs tid, tid att vänta in den som har något att säga. Det är lätt att ställa en fråga, men inte alltid lika lätt att invänta svaret.
Åsa Hagström
Lärare Ljungviksskolan
