PiaErikssson200x250pxVarför är det så svårt att glädja sig åt andras lycka och framgång? Istället klandrar vi oss själva för att vi inte har det lika bra.

Varför kan man inte glädja sig åt grannens prydliga robotklippta gräsmatta och prunkande rabatter istället för att gräma sig över att man inte har det lika fint i sin egen trädgård?
Varför kan man inte känna glädje av att titta in i kompisens nyrenoverade badrum, istället för att ångra att man inte valde badkar med lejontassar framför det praktiska standardbadkaret?

I skolan övar vi på att ge varandra beröm. Inte bara säga att en teckning, berättelse eller redovisning är jättebra, utan försöka sätta ord på exakt vad det är som är bra. Det känns bra för den som får beröm och det är också ett sätt att få inspiration av andra.

show_tellI våras fick en av mina grupper i uppgift att förbereda en presentation av något de brann för. De fick möjlighet att ta med sig prylar, bilder eller andra hjälpmedel hemifrån, för att visa kompisarna vid sin presentation.

Presentationerna blev väldigt bra. Det syntes på eleverna att de brann för sitt ämne. De talade fritt ur hjärtat med hjälp av de prylar eller bilder de tagit med hemifrån.

Efter presentationerna fick resten av gruppen ge beröm och tips på vad presentatören kunde utveckla till nästa gång. Efter ett par presentationer blev eleverna väldigt duktiga på att ge konkret beröm. T ex: Du förklarade så jag förstod, Du talade högt, Du visade fina bilder.

Bland de yngre barnen (men även bland vuxna ) är det väldigt frestande att berätta om sina egna erfarenheter utifrån det de lyssnar in från andra. Men nu fick eleverna hejda sig och fokusera på presentatören och det hen berättade. Däremot kunde de ställa frågor till presentatören och därmed få in sina egna erfarenheter i frågorna. T.ex. -Har din katt varit sjuk någon gång? (det har min).

Arbetet med presentationen var inte bara ett träningstillfälle för presentatören, utan även för publiken. De fick träna på att ge konkret beröm och på att formulera frågor. Lite som Kinder Egg, tre önskningar i en.

Jag tror att vi alla, barn som vuxna, behöver träna på att berömma varandra och glädjas med varandra och inte bara tänka på våra egna brister. Vi ska vara nöjda med oss själva och se att vi också duger. Även om vi inte tränar tre gånger i veckan, gör karriär innan vi fyllt trettio, bygger om huset själva, tvättar bilen varje söndag eller rullar våra egna köttbullar.

Jag önskar er alla en givande höst med många stunder av glädje!

Pia Eriksson
Lärare Lekstorpsskolan

Följ gärna min blogg Pias Favoriter…

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here