Gråbo, ett nästaistiskt samhälle?

I en allt mer individualistisk tid, där mer och mer handlar om att tillfredsställa mig själv omedelbart. När vi är ensamma trots att vi har människor runt omkring oss och saknar djupa relationer fastän vi har hundratals kontakter via våra sociala nätverk. I en sådan tid skulle jag vilja skriva om att vända om.

Genom att vi blir mer och mer fokuserade på oss själva och därför inte orkar engagera oss i de som finns omkring oss, så kallnar vårt samhälle mer och mer, eftersom närheten mellan oss människor minskar – inte i meter utan i vänliga blickar.

När närhet och engagemang saknas – så blir vi rädda för varandra och blir bara ännu mer inneslutna i oss själva och försöker hitta fler sätt för att fylla vår egen längtan efter närhet och bekräftelse. I en sådan tid vill jag störa med en uppmaning till oss om att vända om.

I ett sådant samhälle där vi inte lever tillsammans så blir konsekvensen att vi inte känner ansvar för det som är gemensamt. I ett sådant samhälle är jag inte rädd om det du värdesätter, hur min granne mår bekymrar mig inte särskilt mycket, så länge som jag själv är frisk. Och ifall de människor som tillverkade min mobiltelefon eller syr mina kläder blir utnyttjade berör mig inte heller – bara jag får ett bättre pris på det jag vill köpa.

Att frågan om när vår personlig integritet engagerar oss men inte att vart femte barn i Sverige lever med föräldrar med riskabel alkohol- eller narkotikakonsumtion eller att det under förra året försvann 317 barn som kommit ensamma som flyktingar till Sverige. Därför skriver jag idag och vill uppmana mig själv och oss alla att vakna och vända om.

Vårt individualistiska samhälle har inte befriat oss till att bli ett samhälle med mer mångfald – att fler blommor får blomma, den har lurat oss in i egoismens och självupptagenheten. Vi får istället ett mer fragmenterat samhälle, där mer och mer hänger på mig som individ, och att vi som enskilda människor oerhört lätt hamnar i en situation där vi faller igenom alla skyddsnät, utan att någon reagerar.

Ett hållbart samhälle, som Gråbo förväntas bli, behöver fundera allvarligt över frågan om hur egoismen i våra liv skall bemötas, om vad som hjälper oss att vända oss om och gå i en annan riktning.

Om du tror att jag med detta vill förespråka ett kollektivistiskt samhälle så är det inte alls sant, jag tror att varje människa är skapad helt unik, men en helt fantastisk potential som och aldrig kan passa in i samma massproducerade form som andra. Jag tror att varje ung, medelålders och äldre, oavsett bakgrund har ett okränkbart värde och har en viktig plats i vårt samhälle.

Jag vill att Gråbo skall vara en plats att växa på, där vi växer tillsammans och berikar varandras liv. Där vi hjälps åt att vattna, beskära och uppmuntra varandra.

Där inte omsorg uppfattas som moralism och där det är okej att knacka på grannens dörr utan att ha ett ärende, bara för att mötas en stund.

När Jesus fick frågan om vad som var det viktigast i Guds lag så svarade han ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.”

Och här finns det något för oss att ta fasta på – kärlek som inte förs och främst skall fylla mitt eget behov eller som jag konsumerar. Utan kärlek som riktar sig ut ifrån mig mot andra, mot mina medmänniskor och vidare mot Gud.

Att älska vår nästa innebär att finnas till för de människor som finns omkring oss, då börjar flödet i mitt liv vändas och gå åt motsatt håll och jag delar med mig av det jag har till de jag möter, istället för att konsumera allt för egen del.

Jag kanske inte tycker att jag har så mycket att ge – men jag tror att vi alla fått gåvor som de omkring oss behöver. Jag vet att det ”lilla” som du har kan få bli jättestort för din nästa som får ta emot det.

I ett samhälle så varierar våra livssituationer, och ibland är det jag som behöver din hjälp och ibland behöver du min. Och det är även så att när jag får ge dig av mitt lilla så ger det mig glädje och det för oss närmare varandra och vi känner oss inte längre så ensamma.

Jag vill med den här krönikan slå ett slag för att Gråbo skall få vara ett sådant nästaistiskt samhälle, där vi finns till för varandra och bär varandras bördor.

För mig är det en stor uppmuntran, att se på Jesus och ha honom som föredöme, han som älskade så mycket att han till och med lät sig dödas för din och min skull, för att kunna ge oss livets gåva. Han satte andra före sig själv och han tänkte på oss före sitt eget bästa.

Så mycket idag handlar om att peppa sig själv, förverkliga sin potential och att bygga sitt eget varumärke – men istället skulle vi alla må så mycket bättre om vi uppmuntrade varandra, hjälpte någon annan att komma i funktion med sin begåvning och att lyfta upp andra före oss själva.

Vi är alla lika rädda för att bli sårade, att bli övergivna och inte bli älskade. Men svaret är inte att dra oss undan alla situationer där vi kan riskera detta utan att låta kärleken beröra våra liv och att vi ger den gåvan vidare till de vi möter.

Jag vill avsluta med ett citat som jag verkligen gillar:

Framförallt skall ni älska varandra hängivet,
för kärleken gör att många synder blir förlåtna. (1 Petr. 4:8)

För ett nästaistiskt Gråbo!

Mikael Tilly
Pastor i Centrumkyrkan