En kväll fick jag en förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att skriva här. Skriver gör jag ju dagligen både i min undervisning och i egna studier. Men att skriva en krönika, det har jag nog aldrig gjort.
Jag heter Åsa Hagström och är en Sjövikstjej som via Borås och Östadkulle hamnat i Gråbo sedan 10 år tillbaka. Här lever jag tillsammans med min man och våra tre barn. Nu när semester nalkas tar jag gärna fram en bra deckare när barnen gått och lagt sig eller går ut och fotograferar.
På dagarna arbetar jag som lärare i matematik, NO och teknik på Ljungviksskolan. Det är många gånger jag möts av frågan om varför jag ville bli lärare. Inte minst från eleverna, och det är framför allt de som är intressanta i sammanhanget. Jag själv hade det ganska lätt för mig när jag gick i skolan, men började tidigt reflektera över de som fick kämpa för att ta sig igenom skolan. Vad var det som gjorde att min kompis alltid satt så länge med läxorna varje eftermiddag? Vi hade fått samma läxor och jag var ju redan klar. Och vad gjorde man egentligen hos ”talfröken”?
Idag pratas det mycket om en skola för alla. Olika forskare har däremot diskuterat om det handlar om ”En skola för alla” eller ”En skola för alla”. Vill vi skapa en skola där alla ska passa in eller kan vi anpassa skolan att passa eleverna?
Personligen tror jag att det finns många möjligheter att anpassa skolan för de flesta elever. Däremot finns det många faktorer som är med och påverkar till vilken grad vi har möjlighet att påverka. Det handlar inte enbart om vilket synsätt eller vilken samsyn pedagogerna har. Förutsättningarna kan se olika ut. Lokaler, elevgrupper och personal skiljer sig mycket från skola till skola.
Resurser är en annan del. Många som hör ordet resurser tänker nog i första hand pengar. För mig handlar resurser om mycket mer, i det här sammanhanget om kunskap. Alla som arbetar med människor besitter olika kunskap.
Det handlar inte bara om rena fakta som Sveriges landskap eller det periodiska systemet. För mig som arbetar i skolan handlar kunskap även om att kunna möta elever i behov av särskilt stöd. Om vi i skolan ska kunna anpassa oss måste också kunskapen om olika elevers behov finnas. Det är denna kunskap skolan måste få resurser till för att ges möjlighet att skapa en skola för alla.
I skolan brukar jag prata med eleverna om att ”Rättvist inte är samma sak som lika för alla”. Vilket till exempel kan innebära att två elever i samma klass inte arbetar lika länge i klassrummet under en lektion eftersom den ena eleven har ett större behov att få en paus. Eller att det inte är rättvist att alla elever i klassen får 15 glosor i läxa, utan några får fler och några får färre. Det var kanske brist på denna kunskap som gjorde att jag och min kompis fick samma läxor i skolan trots att hon hade läs- och skrivsvårigheter.
Kunskap om olika människors behov är inte något som enbart behövs i skolan. Alla som möter människor besitter någon form av kunskap om andra människors behov. Det kan vara utifrån vad man arbetar med, men det kan lika gärna handla om kunskap byggd på egna erfarenheter.
Vi möter andra människor på bussen, i affären eller på torget. Vi vet inte vilka förutsättningar de personerna har, men vi kan möta dem som människor!
Åsa Hagström
Lärare Ljungviksskolan
