En natt för en småbarnsmamma

Jag har nu kommit till den fas i mitt liv då jag bestämt mig för att jag inte ska ha fler barn. En otroligt hård insikt med blandade känslor, dock mest sorgsna.

– Men skaffa en sladdis. Tycker endel och tanken har varit lockande, men som egen företagare, två snart vuxna barn och själv över fyrtio bestämde jag mig helt sonika att nu får jag ”låna” andras barn i väntan på barnbarn, för små barn kan man inte vara utan.

Jag hittade några tankar, nedskrivna då jag var småbarnsmamma, bland mina gamla dikter som jag gick igenom för nån vecka sen. Jag tänkte jag skulle dela med mig av:

Ja så sitter man här, 21.45, mannen och barnen sover sött i sina sängar. Jag ska ”bara” diska, röja upp och förbereda morgondagen lite. Sov sött gjorde de inatt också, en stund efter att de mätta, badade och nattade somnat gott gick även min man till sängs efter en tung arbetsdag och jag skulle som vanligt ”bara”… kom in i duschen vid halv tolv efter kvällens plockande av leksaker, kläder, disk och allt annat som någon ”glömt” ta undan (men det är det mammor är till för har jag hört).

Tassar in och tittar till barnen, de sover… Smyger in till min man som somnat, typiskt och inte har jag hjärta att väcka honom heller. Tar fram min bok och läser en timma för att varva ner och måste bara titta till barnen igen innan jag somnar, rädslan för att de inte ska andas oroar fortfarande trots att de inte är spädbarn.

Går huttrande tillbaka till min säng och ryser av välbehag av att få krypa intill i värmen. Tipptappelitipp , den lilla kopmmer tassande med kudde, nalle och katt, oemotståndligt söt … och PIGG!

Efter sånger och lirkande somnar hon gott på min kudde, jag lägger mig brevid och njuter av synen av denna lilla människa som ligger här och tar mer plats än både jag och min man tillsammans. Slumrar till och påbörjar en av de återkommande mardrömmarna, registrerar halvt vaken men med drömmen på näthinnorna att någon ropar på mig, är det drömmen eller här och nu?

– MAMMA! JAG ÄR RÄDD!!! den stora tösen ropar. Hon skulle bara veta hur rädd jag är när jag ska sticka ner fötterna på golvet. Biter ihop och går in till henne, vänder på kudden, fluffar täcket, lugnar henne med att det inte finns monster och spöken och hoppas att min osäkerhet över detta denna natt inte skall lysa igenom. Hon somnar om, sitter en stund och känner lycka över denna lilla unge.

Stapplar tillbaka till min säng i skick som en halvdöd elefant, knör mig ner i den lilla springan av sängen som är ledig till mig när mina älsklingar tagit sin plats. Sluter ögonen och förnimmer känslan av sömn. Somnar trots att katten bestämt sig för att använda mig som trampmaskin till ett ljudligt spinnande.

Rycks ur sömnen av en knuff i magen och en tyngd över bröstet, lilltösen ligger tvärsöver sängen med huvudet på min mage och min äkta hälft har slängt en tung arm över bröstet på mig. Lyfter undan armen och lägger tösabiten på sin kudde, faller ner i min springa av sängen och glider in i sömnen igen.

Vaknar av att ryggen värker, klockan är tre och jag ligger på en nalle! Irritationen stiger och gör det svårt att somna om, tittar på klockan efter en stunds ihärdiga försök att slappna av, 50 minuter har gått, undrar vart dom tagit vägen.

Vänder mig om med möda för att inte väcka någon, eller att för den del störa katten, som nu kurat ihop sig vid mina fötter. Försöker tänka på något som kan få mig att somna. Räkna får kanske… räknar sekunder istället vilket funkade för oj så gott jag somnade!

Men säg den lycka som varar, -RIIIIIING! Telefonen ringer ilsket, springer upp snubblar på katten som också flugit upp, och svarar en arbetskollega till Niclas, ber honom vänta, kryper tillbaka till sängen och väcker mannen i mitt liv som rusar upp och svär över snön som betyder att arbetsdagen börjar nu klockan 04.15.

Lyssnar på samtalet och inser att det bara är att masa sig upp igen, så stressad som han är så hinns det inte med frukost… så det blir till att treva sig ner till köket och fixa mackor, lunchlåda och kaffe.

-Tack Älskling, puss och en kram och så snabbt iväg. Med lycka i hjärtat över insikten att jag faktiskt är älskad svävar jag upp till sängen igen. Kryper ner, sköööönt en hel sänghalva för mig själv, lägger mig tillrätta men kan inte somna, tänker på min stackars man därute i snöstormen, tar fram boken igen och läser tills sömnen infinner sig och låter boken falla…

RIIIIIING!!! springer upp o svarar med hjärtat i halsen, bara det inte hänt något.
– Hallå, det är Madde.
– Ojdå, då har jag ringt fel, ursäkta! Säger en mansröst och lägger på, vilket var bra då mitt humör inte var på topp precis, börjar tappa tålamodet.

Går för hundrade gången tillbaka till värmen under täcket med en liten förhoppning att nu, nu ska jag sova. Ligger och tänker och tänker och tänker och somnar… nästan.

-MAMMA!!!!! Jag vill att du kommer upp nu. Jag vill inte vara själv! Den stora tösen har vaknat och väcker lilltjejen med sitt rop. Med ögon som mer eller mindre går i kors sticker jag fötterna ut i kylan ner på det kalla golvet och går upp innan jag ens hunnit lägga mig.

Också den lilla tänkvärdheten:

En lycklig barndom
är den bästa gåva
som en förälder kan ge sina barn…

Ha det underbart !
Madeleine Olmås