Här kommer en västgötsk språkövning, den dialekt jag talade som barn.
När prästen kåmm te skoeln
I småskolen hatte ja e lärarinna söm hette Agda. På mörna spelte ho på örjel å schongde salmer mä öss.Ja vesste ente hu gammel ho va, män ho så likedann ut söm på gamla kort å´na. Dä hade ja sett i allbumma hemma.Döm sa att styret klagat på´ na för ho hade schongt Tröggarekan mä onga. Ho hade en truls i nakken å så snöt ho säkk jämt fast ho ente va förkylter.När ho sulle va rektit finer hatte ho en räv runt halsen.
En da när vi satt i bänka söm vannlit så bönte ho å tala te öss.
– I möra, sa ho,i möra måsste I va rektit stadia å tösta, I möra kåmmer farbro tjörkoheden , å i förstår, han e så hemst schuker. Öm i gör nöket eller säger nöket så han blir ilsker, så kansche han blir schuker å dör.De vell I la ente? Att karn dör å så vet I att de e era skull.
Nä, ente velle ja de. Ja sulle inte retan. Ente sulle döm säga i sokkna att en mischonaronge tatt liven å prästen. Ja ble änna angsen. Ja vesste ju att prästen kåmm för å inspäktera, så lärarinna va la nervöser ho mä. Män karn kunne nåkk bli ilskare på öss onga, dä behövde han la ente vanna nöt.
Näste da vakkna ja tidit. Ja hade sagt hemma att prästen sulle kåmma, så mamma satte i ett nytt hårbann i mett hövve, så ja sulle va snögger. När ja kåmm in i kåridåren utanför skolsaln så ja att döm annre onga åsså va åpphöfsata.Döm hade la åsså talat om´at hemma. Å lärarinna hade på säk e finer klänning, de va la änna den söm ho brukkte på söndera i mischonshust.Då kunte ho ha en räv runt halsen,män de hade ho ente nu. Dä ble ja gla för, ja va änna rädder för porslinsögera på rävelännet.
Så bönte de söm vanlitt. Först schongde vi e psalm. Fröken spelte på örjeln, dä knerka å braka. Sen va de being å läsing . Ja så allt att lärarinna glana åt fönstra om prästakarn kåmm. Å han kåmm änna mä en gång. Han hade prästaklära på säkk, va langer å allvarlier. Vi onga reste öss å hälsa, båkka å neg. Sen satte vi öss i bänka å lärarinna sa te prästen å sätta säkk i kateden. Ja högar att ja va så angsen så ja nästan ente fekk te mäkk aen. Ja hade hännera knäppta på bänken å försökkte å setta dy stell.Döm annra onga va lika stella.Ja, ja va så bedrövvlit rädder.Tänk öm prästen ble arger på mäkk. Tänk öm han do? Nog va han lite bleker, alldeles söm min mårrfar va. Å han do ju.
Änn i da kan ja höga skräkken, ja va rädder så ja brava.Döm annre onga va la lika rädda. Män prästen värka ente arjer, han va snäller å tallte te öss,sa nöka ol . Sen frågte han öss nöka saker, män vi va söm förstelnata, ingen svarte karn. Å lärarinna så änna röer ut i syna, försökte hjälpa te, få öss å svara på frågera, män de jälpte ente. Då prata prästen lite mä lärarinna å sen feck vi schonga e psalm fören , å då lössna de å vi våggte schonga.
Å sen sa karn ajö. Ja va så lättater. Vi hade klaratet . Vi onga hade ente retat åpp prästen, så han hade ente kolat å. Män han måtte la ha unnrat varför vi skolonga va så tösta å könstia, söm öm ingen å öss hade talts gåva. Ja, de så änna ut söm han skratta när han jekk.
Marianne Josephsson
Foto: Tsunei Miyuki
