Vi har redan bytt bil två gånger och vägen blir allt skumpigare, när plötsligt Sergejs telefon ringer. Efter ett kort samtal av vilket vi inte förstår ett ord (men av tonen står det klart att det inte var något positivt budskap) tvärnitar chauffören och innan vi hinner blinka, ser vi honom försvinna med en rivstart. Kvar står vi fyra personer med vår packning i ett moln av damm.
Sergej (samtliga personer i denna berättelse har fingerade namn av säkerhetsskäl) tar täten och vi springer in i skogen, hittar en grop där vi slänger oss ner, för att kunna hålla uppsikt över vägen utan att själva synas. Sergej börjar berätta på vitryska, och tolken Svetlana översätter till engelska.
”Det var Alexej som ringde från lägerplatsen. De höll som bäst på med förberedelserna för lägret när 35 KGB:are kom och började ställa frågor. Först sa de att de utredde en våldtäkt, men snart övergick de till att ställa frågor om lägret. Var är era utländska gäster? Undrade de. De har tagit in sex personer på enskilda förhör. Trots alla säkerhetsåtgärder har tydligen någon vi litade på svikit. Så vi får absolut inte ta oss dit! Vi får stanna här och avvakta hur det hela utvecklar sig.”
Sagt och gjort, vi väntar. Och väntar. Och väntar. Det är en surrealistisk känsla, som om det hela var en filminspelning ungefär. De få gånger en bil hittar ut i denna obygd, pressar vi oss hårt mot marken för att inte bli upptäckta. (Tänk om man hade haft Frodo’s osynlighetsmantel då!)
Vi stillar den värsta hungern med de söta kakorna som är vår enda proviant. När regnet kommer slår vi upp ett par tält lite djupare in i skogen. Efter fjorton timmar kommer lägerdeltagarna, överlastade med packning, dyblöta men glada och sjungande. Alla är överlyckliga att äntligen träffa oss, och djupt bekymrade över att vi ”fått lida så”. Vi, med våra funktionella kläder, som bara legat och latat oss hela dagen. Medan de pressats hårt i förhör under flera timmar, sedan packat ihop hela lägret och därefter gått elva kilometer i spöregn iklädda ylletröjor och dåliga skor.
Men som sagt, inga sura miner där inte! Nu äntligen skulle det bli mat: en jättekittel med vatten placerades över elden, och vid tvåtiden på natten kunde vi avnjuta underbart goda överkokta snabbmakaroner och picnicbog… Vid tretiden somnar jag i min blöta sovsäck, utmattad men med ett leende på läpparna, lyssnandes på mina vitryska, helgalna, underbara vänner och hjältar som sjöng och spelade gitarr.
Tre timmar senare väcktes vi och då var hela lägret på benen, i full färd med att bryta upp. På något vis hade Sergej lyckats få fram en bil åt oss, och jag skämdes över att sätta mig i bilen när så många skulle gå. Men de insisterade, och vinkade glatt: ”See you soon!” Innan dagen är slut ska vi äntligen ha genomfört vad vi är här för; seminarier och workshops om hur demokrati fungerar i Sverige och EU.
Istället för på en lägergård har vi klämt ihop oss fyrtio personer i en liten oventilerad tvåa. Efter att ha sovit i olika sjaskiga lägenheter varje natt (att bo på hotell är uteslutet när man sysslar med ”samhällsomstörtande verksamhet”, som landets president tillika diktator kallar de grupper som kämpar för demokratisk utveckling i Vitryssland) kan vi återvända till det förlovade landet Sverige och den väntande valrörelsen. Våra hjältar finns kvar i våra tankar. Flera av dem väntar på rättegång, några sitter i häkte. Tankarna gnager; hjälper vi eller stjälper vi dem? De bedyrar gång på gång hur viktigt det är för dem med våra besök, eftersom det är deras enda chans att få reda på hur frihet och demokrati kan fungera.
Två veckor senare, i en fullsatt aula på en gymnasieskola i en mellanstor stad i Sverige. Jag har precis ställt frågan om eleverna ser framemot att få rösta för första gången. Några nickar ivrigt, men majoriteten rycker likgiltigt på axlarna. På frågan om de tänker rösta, räcker långt ifrån alla upp handen. De som inte tänker rösta svarar att det spelar ändå ingen roll, det är jobbigt att gå iväg på en söndag osv. Jag berättar om min upplevelse från Vitryssland, som kallas Europas sista diktatur, och påminner om att Minsk ligger endast 80 mil från Stockholm.
Varför berättar jag detta? Därför att demokrati är lätt att ta för given, men sanningen är att den måste återerövras gång på gång, för att behålla sin legitimitet. I vårt land var det för hundra år sedan bara män och ogifta kvinnor som fick rösta. För etthundrafemtio år sedan fick bara jordägare och män som betalat skatt de senaste tio åren rösta (vilket var ca 20% av männen). Nu får alla myndiga medborgare rösta, men för att de folkvalda verkligen ska känna att de representerar folket måste valdeltagandet vara högt. Enligt en undersökning från Göteborgs Universitet tycker nästan var tredje svensk mellan 18 och 29 år att det vore bra om Sverige styrdes av en diktator! Läs artikel i Aftonbladet…
Jag har förståelse för att många tycker att politik verkar tråkigt, jag har själv en ”komplicerad relation” till mitt politiska engagemang. Det tar lååååååååång tid för en idé att ta sig hela vägen genom alla instanser, utredningar och remissrundor för att – i bästa fall – bli en realitet. Det är demokratins pris. Samtidigt är det helt fantastiskt att höra på nyheterna om en lagändring och inse ”men det motionerade ju jag om 2007!” Då glömmer jag snabbt allt slit och fylls av ny kamplust att driva de frågor jag brinner för. Jag blir själv förvånad över hur jag, som har ont om tålamod och gott om ADHD, trots allt tycker att politik är så kul!
Avslutningsvis tänkte jag tipsa om några klipp som kanske kan ge dej en ny bild av politik: Jag har haft den stora glädjen att spendera fyra intensiva dagar på Kristdemokraternas riksting i Karlstad, där 235 motioner behandlades. Själv lyckades jag få talartid vid fyra tillfällen, två gånger avslutades debatten precis innan min tur – mycket snopet. Varje inlägg får vara max två minuter långt, ni som känner mej förstår att det är en utmaning även om jag kan prata snabbt…
Här pratar jag om barn med NPF, neuropsykiatriska funktionshinder, och familjehem vid två tillfällen (vid 28 min resp 46 min):
[iframe src=’http://www.svtplay.se/klipp/1493062?type=embed&external=true’ width=’480′ height=’270′ frameborder=’0′ scrolling=’no’][/iframe]
Här talar jag om Utlänningslagen och LVU (vid 14 min 50s):
[iframe src=’http://www.svtplay.se/klipp/1496653?type=embed&external=true’ width=’480′ height=’270′ frameborder=’0′ scrolling=’no’][/iframe]
Och här talar jag om jämställt föräldraskap (vid 15 min):
[iframe src=’http://www.svtplay.se/klipp/1497074?type=embed&external=true’ width=’480′ height=’270′ frameborder=’0′ scrolling=’no’][/iframe]
Nästa år är ett ”supervalår” med val till såväl Europaparlamentet som till riksdag, region- och kommunfullmäktige. Kan vi inte komma överens om att vi alla röstar i dessa val?!
Gunilla Lindell
fritidspolitiker
samt ordförande i Missionskyrkan Gråbo
Bonus
Här utnämns mycket rörande Sveriges, enligt mig, duktigaste politiker Alf Svensson till hedersordförande i Kristdemokraterna (vid 1h 22):
[iframe src=’http://www.svtplay.se/klipp/1493018?type=embed&external=true’ width=’480′ height=’270′ frameborder=’0′ scrolling=’no’][/iframe]
