Annika och simturen och Bertil på Solberga.
Det finns händelser man aldrig glömmer, händelser som kunde ha slutat på ett helt annat sätt, om inte…. Den här berättelsen handlar om on tonårspojke som tar ansvar. Jag har tänkt på den ibland, inte minst sedan jag fick barn och barnbarn. Så med den här berättelsen från min barndom vill jag hedra minnet av en människa som, för att använda ett modernt uttryck, gjorde skillnad!
Det var juli månad och värmen dallrade i luften, man kunde nästan se den. Det var hötider och Annika hade hjälpt till på ängarna hela förmiddagen. Mamma och hon hade gått där på stycket mot bäcken och vänt på höet så det skulle torka snabbare. Det var inte roligt men inte tråkigt heller. Och inte lika tungt som att stäcka höet. Annika såg bortöver fälten te Hanses att grannen redan körde in sitt hö, men de var alltid tidigare, det var hon van vid. Snart skulle mormor komma ut och kula till mat, och efter maten skulle Annika gå till Annesjön och bada. Ibland gick hon med sina kusiner eller med något av sommargästbarnen men mest gick hon själv. Annika var ett ensamt barn.
Jodå, mormor kulade, högt och gällt och mamma och Annika gick hem. I köket hade mormor dukat fram, köttbullar och färskpotatis. Drycken var Ebe-dricka, en brygd som såldes i stora ankare, och efteråt var det kräm, alltid kräm.
-Den evinnerlie krämen, brukade mammas bröder gnälla om.
Men åt gjorde de, slevade in tills tallriken var tom.
Efter maten gick alla för att vila en stund, men inte Annika. Hon gick till sjön för att bada, för mamma hade lovat att om hon arbetade flitigt hela förmiddagen så skulle hon få gå och bada.
Det fanns flera badsjöar att välja på men Annika gick helst till Annesjön som låg närmst. Vägen dit gick genom skog, men Annika hittade. Hon var vän med skogen, kände alla stenar och stigar, visste var den vackra myrliljan växte och var man kunde hitta de första kantarellerna.
Så var hon framme vid badplatsen, det stället där bryggan låg och vattnet var så klart. Annesjön var en bergbottensjö. Hon brukade alltid träffa någon hon kunde prata med vid badplatsen men just den här dagen låg badplatsen öde. Ja, andfamiljen var förstås där, med sina sex ungar. Eller var de bara fem? Det var väl räven, det kunde man tänka. Mormor hade ett sådant bestyr med att skydda kycklingarna för räven.
Och det var tyst, vattnet låg helt stilla. Annika kände på det, det var ljumt och mjukt. Nu skulle hon bada!
Mamma brukade alltid säja att Annika inte fick bada då det inte var några andra vid badplatsen, hon var alltid rädd att det skulle hända något, men inte kom Annika ihåg det. Snabbt bytte hon till den slitna röda baddräkten och gick ut i vattnet. Det var då hon fick en idé.
Sjön var ju inte så stor egentligen. Nog skulle hon kunna simma till ena änden av sjön, och sedan simma hela sjölängden mitt i sjön? Hon hade ofta sett människor simma över den lilla sjön, men aldrig hade hon sett någon simma på det andra sättet. Det skulle bli något att berätta, ja inte för mamma, men kanske för kusinerna. Annika brukade aldrig tänka länge när hon kom på något roligt, så hon började simma.
Att simma till den del av sjön som vette mot Stordammen var bara roligt. Där växte vita näckrosor och de var så vackra. Stjälkarna kunde vara lite besvärliga, men de gick ju att undvika.
Så började äventyret. Annika måttade så att hon kom precis i mitten. Hon tog fäste med blicken och simmade på.
I början var hon så ivrig, simmade med snabba simtag, tog inte ut bentagen ordentligt men så ändrade hon sig och simmade som hon lärt i simskolan. Och då gick det bättre.
Vattnet var fortfarande ljumt även om man ibland kunde känna kallare stråk. Här ute såg man inte bottnen, Annika anade att det var djupt. Inne vid stranden hade hon sett några trollsländor hänga över ytan men härute var hon helt ensam. Det var så vidunderligt med alla träden vid sidorna av sjön, det var som om hon såg dem bättre från vattnet. Det kändes som om hon simmade i den vackraste av tavlor.
Och hon visste att vid den andra änden av sjön så fanns det en liten sandstrand. Där hade mamma och hon badat när de plockat svamp och bär på Brattaflöga.
Plötsligt gick solen i moln. Det var för besynnerligt, nyss hade himlen varit klarblå. Och vattnet blev så mörkt. Det var inte lika roligt längre, och det kändes tyngre att simma. Men Annika fortsatte, nu var hon mitt i sjön, hon skulle nog orka. Tänk om det blev åska? Åskan var farlig. En gång hade den slagit ned i ladugården hemma och då hade det brunnit.
Hon skulle klara det! Besynnerligt att det gick tyngre och tyngre, benen kändes nästan lama.
Då hörde hon hur någon ropade hennes namn.
-Annika, lät det. Annika! Simma genast in!
Och hon såg att det stod någon vid badplatsen, en man, eller en stor pojke, men inte vem det var. Skulle hon låtsas att hon inte hört? Men mannen ropade igen, och igen. Nu lät han arg.
Så gav hon upp, och egentligen var det skönt. Det var nog ingen bra idé att simma ensam längs med hela sjön, allra minst mitt ute i den. Annika kände hur armar och ben tyngde när hon simmade in mot badplatsen. Och där stod Bertil, tvillingarnas storebror. Han var nästan vuxen och hade aldrig talat med Annika, inte förrän nu.
Och nu var han arg, så där arg som vi människor kan bli när vi varit mycket rädda.
– Hur kan du vara så dum, skrek han. Hur kan du ge dej ut och simma själv mitt i sjön. Tänk på din mamma, hur kan du göra så mot henne? Du kunde ha drunknat! Lova att du aldrig gör så mer!
Annika lovade, vad annat kunde hon göra.
Det var inte roligt att bada mer, och förresten kom det fler stora pojkar, några hon inte kände. Så fastän solen på nytt lyste över den lilla sjön så bytte hon om och gav sig hemåt. Det gick långsamt, benen kändes så konstiga och hon frös mitt i hettan.. Nej, det hade nog inte varit någon bra idé med långsimningen. Hon skulle inte berätta för mamma.
I fortsättningen simmade hon bara ut till stenen som låg ett stycke bortöver vid ena sidan av sjön.. Och det var alldeles lagom och bara roligt!
Marianne Josephsson
