Det pågår väldigt mycket positivt i Gråbo just nu och det känns som att olika initiativ föder varandra och uppmuntrar oss till att ta nya steg. Olika aktörer i Gråbo, samverkar och saminspirerar varandra – för Gråbos bästa.
När vi samtalar i olika grupperingar har vi sagt att det som pågår nu inte skall leda till likriktning utan till mångfald – vi samverkar efter våra olika förutsättningar och med vår unika identitet. Församlingarna skall vara församlingar, politiker skall vara politiker, föreningsliv, skolor, tjänstemän, företagare på samma sätt. Vi kommer från olika håll med olika bidrag – och vi får samverka genom att var och en bidra till helheten.
Denna samverkan och detta saminspirerande skapar hopp och hopp är vårt viktigaste livsmedel, både som enskilda och som samhälle. För när hoppet tryter, när blicken sjunker, när stegen blir tunga så ser ingenting möjligt ut och vi målar allt i mörka färger.
Men hoppet är som när solen strålar en kall marsdag och fast det mesta omkring oss talar om vinter så får vi hopp om sommar, vi värms upp både i kroppen och själen. Blicken höjs och leendet tar plats både i ögon och mun – och allt känns lättare.
Jag har det sista året mött fler och fler människor, från olika bakgrund, som smittats av detta hopp i Gråbo och som kavlat upp ärmarna och nu arbetar för att vara med och bidra på sitt sätt i vårt samhälle. Och när jag har funderat över detta så tänker jag att fröet till detta började gro vintern 2007 i askan efter branden i Hjällsnässkolan.
Som kyrkor beredde vi plats för skolan i våra lokaler under en period, det blev ett gott samarbete i en situation som kändes hopplös – vi fick hjälpas åt i en mörk tid för Gråbos bästa. Där tror jag fröet till det vi ser nu började gro – men jag tror fröet såddes mycket tidigare i de grupper av människor som vecka efter vecka ber för våra barn, våra unga, våra skolor, våra hem, våra makthavare, för de ensamma och de utsatta i vårt samhälle.
Jag möter dessa hjältar ganska ofta, de flesta vill inte stå på estrader, tala inför folkmassor eller synas – men de bär på ett hopp i sina hjärtan, ett hopp som brinner starkt. Dessa hjältar bär vårt samhälle med sina böner, du och jag finns med när de möts från olika bakgrund och församlingar för att bedja för oss.
Det som utmärker dessa hjältar är inte att de har svar på hur alla samhällsproblem skall lösas, men att de har lärt känna honom som såg vår hopplösa situation och kavlade upp sina ärmar och gav ut sig själv för oss, de har lärt känna honom som till och med sträckte ut armarna på korset och gav sitt liv för oss.
Det är det hopp som finns hos Jesus som brinner i dessa hjältars hjärtan som gör att de vecka efter veckan bär dig, mig, oss och hela vårt samhälle i bön. Och det är dessa hjältar som jag tror sådde fröet till det som vi nu ser skjuter skott omkring oss.
Hoppet är vårt viktigaste livsmedel och vi behöver plantera det fröet i den uppväxande generationen. De behöver få ett hopp som får de att lyfta blicken och se att allt är möjligt och att var och en av de är värdefull och viktig. Då kommer de att kavla upp ärmarna och med sina unika gåvor vara med att bära vårt samhälle tillsammans med oss.
Påskens budskap är att du och jag är så viktiga att Jesus gav sitt liv för att ge oss hopp, både för detta livet och för det kommande. Så att vi skulle kunna lyfta blicken och se att allt är möjligt!
Glad påsk och Gud välsigne dig!
Mikael Tilly
Pastor i Centrumkyrkan
