Kära Gråbobor och kära ni andra, som kanske inte är gråbobor.
Nu är det skönt, visst är det.
Syrenerna blommar, fåglarna sjunger och i går när jag badade i Annesjön var vattnet varmt.
Det betyder att det är sommar och just idag är det inte bara sommar, utan idag firar vi dessutom den svenska nationaldagen.
Det är en fin dag. Gråbo är en fin plats att vara på och Sverige är ett fint land att leva. Allt är inte perfekt, vare sig i Gråbo eller Sverige, men perfekt är det inte någonstans och vi har mycket att vara stolta över och känna uppskattning för. Både i Gråbo och i Sverige.
Den 6 juni har inte varit vår nationaldag i särskilt många år, vi var länge ett av få länder som inte hade någon nationaldag och det var först 1983, som riksdagen fattade beslut om att göra den 6 juni till nationaldag. Innan dess firade vi Svenska flaggans dag den 6 juni, och det gör vi fortfarande, men nationaldag blev det först då. Svenska flaggans dag har vi inte heller firat sedan urminnestider. Den dagen kom till som ett privat initiativ när första världskriget brutit ut och i år firar vi den dagen för hundrade gången. Så det är alltså inte minnet av en viktig nationell händelse som vi firar just idag, som det brukar vara i andra länger.
Men jag tycker inte att det spelar någon roll. Jag tycker det är bra att vi firar och uppmärksammar det land vi lever i. Oavsett om man levt här hela sitt liv eller om levt här delar av sitt liv. För vi har mycket att vara glada och stolta över och det ska vi vara.
Ibland säger vi om oss själva, vi svenskar, att vi är så lagom. Att vi inte sticker ut, att vi t o m är lite rädda för att sticka ut. Men faktum är att vi inte är lagom alls. I själva verket är vi svenskar bland de mest extrema folken i världen. ”Världens mest avvikande folk”, säger det forskare världen över, som regelbundet undersöker och jämför olika länder och kulturer. Fast det är jag inte säker på att vi alltid är så medvetna om. I en del länder gör man stor sak av att man är speciella och avvikande. Vi svenskar tycker nog snarare att vi är väldigt normala.
Vad som är svenskt, det kan man fundera på och nationaldagen är väl en bra dag att göra det på. Vi har självfallet olika bilder av vad som är särskilt svenskt, vi som är här. Men säger även en del gemensamma.
För mig är tillit något svenskt. Att vi litar på varandra. Vi utgår från att människor är ärliga och att vi litar i grunden på det offentliga systemet. Vi vet att man inte kan muta sig till en bättre sjukvård eller att jag med rätt kontakter och rätt plånbok kan slippa ett fängelsestraff om jag blivit dömt för något. Jämfört med i många andra länder litar vi t o m med sådana som jag, på politiker. Och inte minst på att man kan byta ut politikerna. Det kan man göra vart fjärde år när man går och röstar, vilket vi svenskar gör i stor utsträckning. Det är också svenskt, att vi använder våra demokratiska rättigheter. Vi har byggt vårt land på lagar och även om vi inte alltid gillar lagarna, är vi överens om att det är rimligt att ha gemensamma lagar.
Vi tycker att alla är lika. Vi tycker att jämställdhet och jämlikhet är viktigt och vi tycker inte ens att föräldrar ska få slå sina barn, vilket man i en del andra länder tycker är konstigt. Vi tycker inte att chefen på jobbet är värd mer än någon annan och vi tycker att man ska vara rak och ärlig även mot sin chef. I skolan och på våra arbetsplatser har vi massor av möten för att folk ska få en chans att säga vad de tycker, för att alla ska bli lyssnade på och vi anstränger oss för att komma överens. Det kallar vi för konsensus och för mig känns det väldigt svenskt.
Jag tycker vi borde prata mer om de här frågorna. Om vilka värden vi tycker är viktiga och varför vi tycker det. Vi kommer inte alltid att vara överens om allting, men det behöver vi inte vara så rädda för. Det är inte farligt att tycka olika. Däremot kan det vara farligt att inte prata med varandra, även om det kan vara komplicerat ibland. Det gäller både i privatlivet, i skolan, på jobbet eller i kommunstyrelsen.
En av de sakerna vi har beslutat i kommunstyrelsen och i kommunfullmäktige är att det ska byggas fler bostäder i Lerums kommun och bakom oss här har ett bygge startat. Hundratals bostäder kommer att vara på plats inom några år och det är den största förändringen av Gråbo i modern tid. Nya människor kommer att flytta hit och bo här tillsammans med oss som har bott här länger.
Vi vet inte vilka de nya människorna är, men vi vet att det gärna vill få en möjlighet att bli en del av Gråbo. Vad Gråbo är och står för kan vi ha olika uppfattningar om det med, och en del gemensamma, men för mig är Gråbo ett välkomnande samhället. När jag flyttade hit för drygt femton år sedan kände jag mig välkommen direkt. I Gråbo behöver släkten inte ha bott i generationer för att du ska räknas som gråbobo, så är det ju faktiskt på en del andra platser, utan alla får en chans och därför blir det också en plats att växa på.
Det är en av anledningarna till att jag tycker om Gråbo. Alla får en chans, alla får en chans att växa här.
Det är en fin plats att leva sitt liv på, Gråbo. Och det är ett fint land att leva i, Sverige.
Och det kan vi väl tänka lite extra på idag och ta med oss när vi går härifrån.
Med det vill jag önska er alla en härlig nationaldag. Tack.
Lill Jansson (L)
Kommunalråd Lerums kommun
