Det är november, mörka november. Ännu har inte vinterkylan kommit, men luften är tung av fukt och vemodet tynger själen. Visserligen kan jag ännu med god vilja hitta några vilsna prästkragar på ängarna men sanningen är att markerna håller på att dra på sig vintertäcket för att vila några månader. Ett vackert täcke! Men ännu dröjer kylan några dagar.
Nu kommer stjärnans tid, tiden efter domsöndagen.
Jag minns det så väl, de första julstjärnorna jag såg i fönstren. De var av gulrött papper och var så orimligt vackra. Det var efter det stora kriget, det var efter mörkläggningen som vi alla delade. Jag var så liten då det började, men ändå trängs minnena när jag tänker på det. Det var Hitlers smattrande röst från den svarta radion och ljudet av marscherande soldater och tystnaden från de vuxna. Det var den tiden då en familj samlades för att höra på nyheterna. Och de osynliga husen som smög i skogsbrynen och bara anades i mörka vinterkvällar när jag satt bak på pakethållaren på mammas cykel. Ja, det var evakuering och flyktingar och de vuxnas rädslor.
Men jag minns också fullmånenätter då jag kunde smyga ut på skaren för att se om räven var ute i sina fula ärenden. Strålkastarna som spejade och spanade och flygplanen i nattliga övningar. Och plötsligt var kriget slut och en dag kom det en båt med bananer och en norsk flicka jag kände berättade om tysketöserna och det var också förfärligt.
Och mörkläggningen togs bort. Det var helt plötsligt som om vårt behov av ljus var oändligt. Och en dag under adventstiden såg jag något vackert. Det var i fönstret på ett brunt litet hus på Lugnet där min klasskamrat Astrid bodde. Mitt i fönstret hängde en röd stjärna som lyste i kvällningen. Jag förstod att den var av papper, och när jag tittade närmre såg jag att där var små, små hål som silade ut ljuset. Små stjärnor i den stora. Astrid måste vara lycklig som hade en egen stjärna.
Jag berättade för mamma. När vi cyklade hem från missionshuset så visade jag stjärnan för henne. Visst tyckte hon att den var fin, men det hjälpte inte med mitt tjat. Mamma tänkte inte köpa något så onödigt. Jag minns inte vad hon sa, men det blev ingen stjärna. Inte det året, och inte året därpå. Det blev fler och fler stjärnor i fönstren under adventstiden men inte i vårt hus. Jag gav upp mitt tjat, det var nog så att det fanns ljus med stjärnor och hus utan stjärnor.
Så kom ännu en advent. Jag visste att mamma varit i stan och handlat, det brukade hon göra inför julen, men visste inte vad. Den kvällen for jag iväg på ett juniormöte i missionshuset och när jag cyklade hem så var det stjärnklart. Det låg ett lätt snötäcke på marken, jag kunde tänka att åkrarna i själva verket var en stor sjö, och vid stranden på andra sidan lyste grannens utebelysning som ljuset från en fyr. Jag tänkte ofta ut sådant när jag var ensam på hemväg, fantasierna var dyrbara. Ibland såg jag en stjärna som lyste med en särskild lyskraft och då tänkte jag att det var Jesus som kom tillbaka. Så kom Han med ljus till människorna ännu en gång.
Det var lite trögt i backen men snart skymtade jag huset hemma. Det låg där, högt och vitt i månskenet, såg nästan lite stramt ut. Och i fönstret till kammaren där mamma och jag bodde så lyste en stjärna. En röd, vacker stjärna! Den var så vacker, det blev så stort för mig. Jag minns alla känslor som vällde fram. Än i dag kan jag bli alldeles överväldigad av glädje och förundran inför en röd pappersstjärna i advent. För oss gamla finns det så många broar till vår barndom, olika för var och en. För mig är det en adventsstjärna av rött papper!
Så gick jag in i huset och rusade in i mammas och mitt rum och där hängde den, pappersstjärnan. Jag såg att mamma hade haft lite svårt att hänga upp den, den var lite knycklad, men vad gjorde det. Nu bodde jag i ett hus med stjärna. Där skulle den hänga och vänta på julen.
Nu är det tid att hänga upp mina adventsstjärnor, ja, nu har jag flera. Och när jag går min kvällspromenad med hunden kommer stjärnan att leda mig hem. För jag bor i ett hus med stjärna!
Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem!
Marianne Josephsson
Foto: Mikael Tilly
