Vi som är lite äldre vet att uppskatta vaccinationer. Jag minns när polion härjade, Personer vi kände blev sjuka och några blev invalidiserade och enstaka av de sjuka dog. Nu är vi vaccinerade och ingen hör längre om polio.
Och tuberkulos, eller lungsoten som den kallades, det var en reell fara. Jag minns när upptäckten kom att kor kunde vara smittade och sprida sjukdomen till människor. Att den nyttiga mjölken kunde ge en sjukdom som både kunde vara långvarig och dödlig.
Jag hade en faster, Dagny, som arbetade i en mjölkaffär i Saluhallen. Hon blev smittad av mjölken, likaså två bröder till henne, den ene var min far.
Min faster for till Amerika som så många tidigare i släkten. Där bröt sjukdomen ut och snart måste hon återvända. Det finns ett kort som visar hur Dagny ligger väl nedbäddad i sängen.
Det är taget kort tid innan hon dör, tjugofem år gammal. Det kortet fanns inte i min pappas album, den bilden var nog för tung att se på. Pappa var mycket fäst vid Dagny. Det som finns bild på det är sanning. Däremot en bild på en söt och levnadsglad flicka.
Naturligtvis spreds tuberkulosen på olika sätt, inte minst som kontaktsmitta, men mjölken var en vanlig smittkälla.
Om korna visade sig vara smittade, så måste de avlivas för att inte sprida smittan vidare
.Jag minns sorgen då alla våra djur visade sig vara smittade, att se dem gå in i den stora slaktbilen och lämna efter sig en tom ladugård , en ladugård som måste rengöras väl och kalkas.. Jag minns att vi fick beskedet en strålande vacker sommardag.
Att det fanns specialsjukhus för de lungsjuka är väl också bortglömt, s.k. sanatorier. De låg ofta i skogiga och hälsosamma trakter och behandlingen var bl.a. att ligga utomhus i s.k. ligghallar. Patienterna var väl inbäddade i sina sängar, men nog frös de.
Nya mediciner och inte minst allmänna vaccinationer satte stopp för sjukdomen i vårt land.
När jag en kort tid arbetade på ett mentalsjukhus i Lund så hade vi ett särskilt rum för lungsjuka och det porslin som användes vid måltiderna diskades på rummet för att undvika smittan som bl.a. spreds med upphostningar.
En kusin till mej, Kjell–Åke Olsson har gjort en film om sjukdomen. Han vill lyfta fram det faktum att det fortfarande finns länder där tuberkulosen härjar och att vi också i vårt land har sjuka människor, oftast äldre invandrare.
Ett barndomsminne som handlar om tuberkulos
Det var det där med lungsoten. De vuxna fick alltid en så underlig röst när de pratade om sjukdomen, om dom som hade tuberkler. Annikas pappa hade haft tuberkler och legat på ett sanatorium, och många andra. Man pratade om lungsotsgårdar, om hela familjer som dött.
Annika hade läst i sina flickböcker om sjukdomen, unga flickor som vilade på sina schäslonger och hostade blod tills dom dog. Annika trodde inte att hon hade sjukdomen, visserligen hade hon hostat en hel vinter och haft feber, men blod hade hon inte hostat. Dom sa att den smittade, kunde finnas överallt runt den sjuke. Men Annika var nog inte smittad. Hon träffade aldrig sin pappa.
Så en dag sa mamma att Annika och hon skulle till Göteborg, till en läkare och Annika skulle bli vaccinerad.
– Bäst att vi vaccinerar däk, sa mamma. Så du slepper lungsoten. Kanske har du ärvt anlaga.
Annika ville gärna till Göteborg. Dit brukade hon få komma en gång om året, när det snart var jul. Det var så roligt med tåget och spårvagnen. Och kanske skulle mamma bjuda henne på en sockerdricka och en bulle.
Men läkaren vaccinerade henne inte, först måste han ta ett prov, ett prov som visade om hon var smittad. Och mamma blev bekymrad. Nu blev det flera resor till Göteborg och flera läkarbesök.
– Ja e inte jorder å pänga, sa hon. Men de en måste de måste en.
Så for dom till stan flera gånger och till slut blev Annika vaccinerad. Det gjorde förfärligt ont. En stingande smärta som följde med ner i trappen. Nu skulle Annika slippa lungsoten.
Det gick något år, och sedan blev en pojke i klassen sjuk, fick lungsoten. Fröken sa att han hade ett silverrör i halsen.
Silver det var fint. En gång hade Annika fått en liten silverring av en tant, men den hade hon tappat i husets källare. Den hade varit fin. Annika tänkte ofta på den lilla röda stenen den haft. Om pojken hade ett helt silverrör i halsen så måste han vara väldigt rik.
Och nu skulle alla barnen vaccineras, men först skulle dom ta prov. Bli rispade på armen. Och då blev det så att Annika fick en stor röd fläck på armen. Hon reagerade, sa sköterskan. Alla barnen såg det.
– Annika e smittad, sa dom. Akta er för Annika!
Barnen ville inte vara nära henne på hela dagen och hon fick inte vara med och leka vare sig Sista eller Bro bro bränna. Barnen sprang undan och skrek.
Annika var förtvivlad. Hon hade fått sjukdomen. Och även om silver var fint så ville hon inte få silverrör i halsen. Hon tog upp sin näsduk ur förklädesfickan och försökte hosta lite, men det syntes inget blod. Kanske hade lungsoten inte hunnit så långt.
Den dagen sprang hon hela vägen hem.
– Lungsoten! skrek hon när hon kom in i köket. Dom säjer att ja fått lungsoten. Titta på min arm.
– Logna däk, svarade mamma. De e klart att de sa synas! Du e ju vaccinerater!
– Så ja har inte lungsoten, sa Annika. Så då slepper ja å ha selverrör i halsen!
Men mamma förklarade för henne att hon var vaccinerad och den som var vaccinerad kunde väl få andra sjukdomar, men inte lungsoten för just den var hon vaccinerad mot.
Sen tog mamma på sig sina fina kläder och cyklade ned till skolan för att berätta för fröken att Annika reagerade för att hon redan var vaccinerad.
Och Annika gick ut och lekte en stund och blev inte ens rädd när hon hostade lite i den fuktiga höstluften. Hon hade inte lungsoten. Och snart var det jul.
Dagen därpå berättade fröken för barnen att Annika redan var vaccinerad, att det var därför hon fått den röda blaffan på armen. Och så sa hon att pojken med silverröret var lite bättre.
Snart var han helt frisk och fick leva ett långt liv i sin hembygd, men det är en hel annan historia. Och silverröret tog man bort. Det behövdes inte längre.
Marianne Josephsson
