Nu närmar sig våren, sakta, men visst känner man att den nalkas? Så jag passar på nu i denna ljusnande årstid som ligger framför oss att ta upp något så tungt som sorg.
Jag möter ofta sorg i mitt yrke, det har fått mig att tänka mycket på om sorg känns annorlunda beroende på vem man mist eller om det är i betraktarens ögon. Det kan ju vara så att man mist en nära vän och ändå inte känner sig ”befogad” att känna sorg…
Om du mist en ung människa i din närhet är det befogat att känna en outhärdlig sorg som inte går att förklara eller förtränga, en sorg som förtär allt inom en. Detta är naturligtvis accepterat, alla tror jag förstår den sorgen.
Så det är inte den sorgen jag vill tala om idag, utan den sorg som är lite mer diffus som man inte riktigt alltid vet om man ”får” eller borde känna.
Till att börja med om en gammal människa lämnar jordelivet så blir reaktionen ofta – ”ja, han var ju gammal så jag borde väl inte vara ledsen…” Fel! Denna människa som funnits där hela ens liv, den har delat så många dagar och minne, varför skulle sorgen vara mindre, eller inte få finnas? Är inte tomheten och saknaden lika stor bara för att det är livets gång?
Den sorg som jag upplever möter mest motstånd och oförståelse, är förlusten av ett djur. Visst, man kan ju tycka att ”det var ju bara ett djur”, men då ska man även betänka att för den människa som haft en trogen vän vid sin sida i många år, någon som alltid blivit glad när han kommer hem, någon som behöver dig och som ser dig, är ingen självklarhet i allas liv. Man kanske bara hade denna lilla varelse som gjorde att man kände sig värdefull. Vi behöver möta även denna människa med ömhet och förståelse för den sorg man känner.
Så vad jag vill ha sagt med detta är väl helt enkelt: Försök att möta all sorg med respekt och medmänsklighet, ingen sörjer för att de vill utan för att de mist något ovärderligt i sitt liv.
Till sist ett litet visdomsord
När en människa är alltför trött för att ge dig ett leende, ge henne då ett av dina.
Med vänliga hälsningar
Madeleine Omlås
