När jag gick ut nionde klass i början på åttiotalet åkte jag som utbytesstudent till Denver i Colorado i den amerikanska mellanvästern. Under ett år gick jag sista året på High School och bodde hemma hos en amerikansk familj.
För mig som sextonåring var det ibland ett tufft år, jag muttrade och grät en del. Amerikanerna var ju så konstiga (tyckte jag), och periodvis ville jag helst åka hem till Sverige igen, där allt var som det skulle (tyckte jag).
Men mitt i allt, bland det konstiga, såg jag något annat. Något som visserligen var annorlunda, men samtidigt något jag tyckte mycket om. Det var det där som handlade om ansvar, om ett personligt ansvar. För amerikanerna jag träffade, för dem var det självklart att om man vill ha något, då fick man se till att fixa det själv. Man utgick inte alltid från att någon annan skulle göra det. Den inställningen gillade jag och den påverkade mig och sedan dess har det blivit ganska många resor tillbaka till USA för min del. Den senaste nu för några veckor sedan då jag tillbringade ett par veckor i New York.
En dag, när jag var där nu senast i mars, var jag ute och promenerade på Manhattan. Då såg jag något jag inte sett tidigare, nämligen en massa människor som promenerade ett femtontal meter upp i luften. Ja, inte i luften naturligtvis, de gick på en väg i luften. På pelare däruppe fanns ett gammalt järnvägsspår, kantat med vintertrötta rabatter och sovande grönsaksland. Uppe i luften.
Tågen hade slutat gå på det där spåret för många år sedan och någon gång på åttio- eller nittiotalet bestämde sig New Yorks politiker för att montera ned spåret. För vad skulle man ha det till? Men innan det blev beslutat och genomfört, var det en grupp människor som fick en idé om att bevara spåret och använda det till något annat än att köra tåg på. Varför inte göra om det till ett härligt promenadstråk med blommor och odlingslotter längst kanterna och låta New York grönska i luften.
Ska jag göra en lång historia kort, så blev den där gruppen en större och större grupp, och tillsammans övertygade man sina politiker om att inte montera ned spåret utan istället låta gruppen ta över ansvaret för spåret och sätta igång förvandlingen.
Jag är inte säker på hur lång tid alltsammans tog, eller för all del hur mycket engagemang som krävdes. Jag kan bara ana. Men vad jag faktiskt vet är att sedan ett par år tillbaka är det där gamla järnvägsspåret ett grönskande spår, där miljontals människor promenerar varje år. När jag själv gick där en snöslaskig och blåsig dag i mars i år, då var det fullt med folk i alla åldrar på spåret. En del av dem promenerade, andra låg på knä och rensade och planterade i rabatterna.
Själv frös jag där jag gick och blev blöt in på bara kroppen, och jag kunde inte låta bli att fråga några av dem jag mötte, vad som får dem att göra det här? Ta ledigt från jobbet och i snöslask plantera blommor på en offentlig plats. Blommor som man dessutom har fått betala med egna pengar. Svaret jag fick var enkelt. För vad de sa var: Vi vill göra New York till en ännu vackrare stad och en ännu bättre plats att bo på.
Som vuxen tycker jag inte att amerikaner är konstigare än andra. Däremot gillar jag fortfarande den där inställningen, om att själv ta ansvar och inte alltid utgå från att någon annan ska göra allt. Den attityden, det ansvarstagandet, finns självfallet inte bara i New York. Det finns i Gråbo också. Fast det vet ni ju redan.
Lill Jansson