Ett andra hem!

Jag läste i Göteborgs Posten i helgen att gymmet är vårt ”andra hem” nuförtiden. Jag tyckte det lät konstigt först, men tänkte sen att den plats där man befinner sig mycket, har det bra och känner gemenskap med andra – där blir det nog som ett andra hem.

Ett ställe där man träffar andra med samma intresse och göra någonting ihop. Jag borde gå på gymmet och stärka mina muskler, men jag har så svårt att få till just detta. Det är väl förstås en prioriterings sak som allt annat. Ska försöka skärpa mig och gå många härliga promenader nu när det är vår, nu vill man ju vara ute så mycket det går.

Jag tycker att våren är en underbar tid. Jag älskar att kolla in fåglarna, och de har det hektiskt nu när boet ska förberedas för tillökning. Vilken energi och målmedvetenhet de har, det är något att ta efter. Inte just att förbereda mig för tillökning, den tiden är förbi för min del – men deras målmedvetenhet, den är otrolig. Den vill jag jobba på att ta efter.

Nu väntar jag med spänning på när ska jag hitta den första tussilagon och efter de så kommer de underbara vitsippsbackarna. Jag är född i maj månad och jag blir påmind om när jag var i skolåldern och fortfarande hade barnkalas. När alla kommit till kalaset, när presenterna var öppnade och vi hade fikat så gick vi alltid stigen genom skogen upp till Lundby hage. Där letade vi efter vitsippor. Det var inte alltid vi hittade några då, antagligen var våren lite senare förr. Numera när jag har mitt kalas brukar trädgården för det mesta vara full av vitsippor. Så allt var inte bättre förr…

Angående tillökning så tänkte jag denna gång berätta lite om hur det gick till när vår familj planerade tillökning och våra planer gick om intet, då fick vi vara med om något väldigt annorlunda som förändrade vårat liv.

Min man Björn och jag hade redan fått två egna barn och när de var i 6-7 års åldern så började vi längta efter ett par barn till. Jag blev gravid, glädjen var stor och vi berättade det nästan direkt för våra barn. Men när det gått cirka 12 veckor fick jag missfall. Det blev ledsamt och jobbigt både för oss och barnen. Vi hade ju redan pratat och planerat mycket tillsammans – men så tog allt slut.

När det gått en tid så blev jag gravid igen, denna gång var vi inte så snabba med att berätta för barnen, ville bespara dem alla känslostormar – och efter 12 veckor fick jag ett nytt missfall. Enligt läkarna så var det inget fel på mig som de kunde märka utan de uppmuntrade oss att försöka på nytt. Efter ett tredje missfall och att inget fel kunde hittas på mig så orkade vi inte försöka igen. Det tar styggt på en och även om det bara gått ca 12 veckor in i graviditeten så är ju både kroppen och psyket inställt på en graviditet . Vi funderade mycket på vad det kunde vara eftersom de andra graviditeterna gått helt smärtfritt, men vi fick inget svar på det.

Det blev påsktid och barnen hade påsklov. Jag satt och läste tidningen och mina ögon fastnade på en annons. En nyfödd liten kille med down syndrom behövde ett familjehem. Mitt hjärta och min hjärna började arbeta. Hela helgen pratade vi om den lille nyfödde som behövde ett nytt hem. Men ett barn med ett funktionshinder? Vi kunde inget om det och förresten så kände jag mig väldigt osäker och obekväm när jag träffade på någon med ett funktionshinder, exepelvis i simhallen eller ute på stan. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Och vi visste inte hur man blir ett familjehem.

Men tankarna på den lille kunde inte sluta att mala. När det var sista kvällen på lovet frågade jag Björn: – Hur gör jag i morgon? Ska jag ringa och svara på annonsen eller inte? Svaret jag fick av Björn var inte till någon hjälp. Han sa: – Jag vet inte. Kan inte säga varken ett ja eller nej. Vi kände oss så kluvna. Å ena sidan så var vi ju väldigt bebissugna och å andra sidan så vågade vi inte. Vi visste inte alls vad det skulle kunna komma att innebära.

Som jag så ofta brukar göra, så började jag be till Gud. Berättade för honom hur jag kände det. Jag har en väldigt enkel och okomplicerad tro, jag brukar prata med Gud om det mesta, precis som om jag pratar med en god vän. Jag sa till honom att jag behövde hjälp och om jag skulle våga ringa så behövde jag ett stort och tydligt tecken från honom. På morgonen dagen efter åkte Björn till jobbet och vid 9 tiden ringde chefen från mitt jobb och sa upp mig. Vilket tecken! Inget jobb, ledig att ta hand om ett litet nyfött barn.

Feg som jag är vågade jag i alla fall inte ringa. Jag bad igen. – Hjälp mig, jag är feg! Kan du ge mig ett bibelord som styrker att jag ska ringa? Gud är god och han hade tålamod med mig och jag tog ett tumgrepp i bibeln och fick upp en sida där jag någon gång för flera år sedan hade strukit under ett bibelord, jag brukade göra så när jag läste något i bibeln som tilltalade mig. Så här stod det. – Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mig. I detta läget, denna dag kände jag att ETT SÅDANT BARN var ett barn med funktionshinder. Jag ringde.

Det blev en tid med många möten med både social- och familjehemssekreterare. Vi djupintervjuades i varsitt rum i flera timmar, och utreddes på alla plan. Kändes som vi vände ut och in på oss själva, allt skulle vi svara på och redogöra för.

När det gått ett tag så stod det mellan oss och en annan familj. De ringde och berättade att vi fick inte ta emot barnet eftersom vi var kristna, detta kändes så konstigt. Så tydliga tecken vi hade fått. Hur tänkte Gud egentligen? Mamman till pojken hade blivit helt förlamad i förlossningen och pappan ville inte ha sitt barn som hade down syndrom, men han ville inte heller att det skulle växa upp i en kristen familj.

Ibland fattar man inget, det gjorde vi verkligen inte nu. Tiden gick och en dag ringde de som hade utrett oss och sa att de hade en kille som de ville placera i vårt hem. En kille på 3 år som hette Samuel. Han var, som man sa, multihandikappad. Samuel hade fötts tre månader för tidigt och fått en hjärnblödning, vilket hade gjort att han fått många skador, som vattenskalle, synskada, cp-skada, epilepsi, utvecklingsstörning, inget talat språk och så vidare.

Oj Oj, så många nya tankar och funderingar. Han fanns på Bräcke i Göteborg och vi fick åka dit och träffa honom. Så mycket nya intryck, så många barn med olika funktionshinder, så mycket känslor.

När vi åkte hem sa vi till varandra. Det här klarar vi aldrig. Efter nästa besök kändes det tvärtom, vi trodde visst att vi skulle klara det. Sådär höll det på, ena dagen trodde vi på det och andra dagen inte. Vilken berg och dalbana av tankar och känslor! Efter ett besök när vi varit och hälsat på igen och skulle åka hem och var på väg ut genom dörren gav den lille upp ett ljud eller rop, och vi alla fyra stannade upp och kände likadant Han ropar på oss! Det gav oss mod och vi ville verkligen våga. Vi fick ta hem honom över en helg, sedan en hel vecka och efter den veckan så har Samuel bott hos oss.

Livet blev ju såklart helt annorlunda efter att Samuel flyttat in. Vårt livfylldes av nya personer. Sjukgymnaster, logopeder, arbetsterapeuter, familjehemsskreterare, läkare, habpersonal och många fler. Vi fick också många nya goda vänner i de familjer vi träffade och som också hade barn med funktionshinder.

Samuel var en liten skör kille. Han blev ofta förkyld och var dålig. Vänner och släkt undrade förstås hur länge det skulle gå. Hur länge skall han klara sig. Men Samuel var och är fortfarande en riktig glad kämpe och ordspråket ”Ett gott skratt förlänger livet” stämmer riktigt bra in på honom. Mot alla odds så är han nu 30 år. Helt underbart!

Han har en förmåga att glädja sig åt allt som går att glädja sig åt. Exempelvis härlig blåst, glad musik, diskskrammel, alla roliga läten både ute och inne, en bra gudstjänst, vattnet som plaskar, engelskt tal, bilturer, enkla dataprogram med roliga ljud, trumspel, keyboardspel, cykelturer med rullstolscykeln. Ja listan kan bli lång.
Vår familj blev Samuels ”andra hem”.

Hur gick det med den lille killen med down syndrom? Han placerades i ett familjehem några mil härifrån och när det gått ungefär ett år och hans biologiska mamma hade blivit frisk och förlamningen hade släppt så ville hon visst ha sitt barn, så han flyttade hem till sin familj. I efterhand kan man ju förstå det man inte alls fattade tidigare; tänk om vi som var helt nya som familjehem hade fått lämna tillbaka en liten go ettåring, det hade inte varit lätt. Vi kände det som Guds omsorg om oss att vi slapp vara med om detta svåra.

Jag har också ”ett andra hem” och det är min församling i Missionskyrkan. Där trivs jag och där kan jag hämta styrka både i gudstjänsten och i gemenskapen med andra människor. Alpha kurser är en sådan samling med god gemenskap och god mat. Man träffas tio gånger och boken vi följer heter ”Utforska livet”. Vi tar upp frågor som; ”Kristen tro tråkig, osann, ologisk”, ”Varför ska jag be och hur” och ”Helar Gud idag?” – intressanta frågor!

För ett par veckor sedan hade vi just ämnet Helar Gud idag? Då hände det fantastiska att när det var bön så var det fyra stycken som blev helade. Det är fantastiskt att få vara med när Gud verkar. Den som går en Alphakurs behöver inte ha en tro – den är till för alla. Tillsammans utforskar vi meningen med livet och försöker ta reda på om kristendomen kan vara lika relevant idag som för 2000 år sedan. I september startar vi en ny kurs, och du är naturligtvis välkommen att vara med om du vill.

Vi är alla olika och har olika behov och det är gott att få ha ”ett andra hem” där man kan må gott ihop med andra och bli styrkt som människa på olika sätt. Har du ett andra hem? Skriv gärna och berätta…

Inger Karlsson